Förfalskaren

Under andra halvåret 1945 satt en nederländsk målare i förvar och målade en ny ”Vermeer”, medan reportrar och vittnen som domstolen utsett såg på. En ”Vermeer” som han sålt hade under kriget hamnat hos Hermann Göring, och nu anklagades han för samröre med fienden.

Målaren hette Han van Meegeren, och försvaret var enkelt. Tavlan hos Göring var ingen Vermeer. Han hade målat den själv. För att slippa anklagelsen måste han visa att han var förfalskare. Det gjorde han genom att förfalska en gång till.

Han hade gjort det förut. År 1937 köpte museet Boijmans en Emmausmålning som en enastående Vermeer, mitt framför näsan på Rijksmuseum, för 520 000 gulden. Nederländska konsthistoriker och kännare hyllade den som Vermeers mästerverk. I november samma år skrev Abraham Bredius om den under rubriken ”A New Vermeer” i The Burlington Magazine for Connoisseurs. Artikeln har jag inte kunnat läsa, men två återgivningar är eniga om hans ord: ”mästerverket av Johannes Vermeer från Delft”. I dag kallar museet själv målningen den mest berömda förfalskningen i nederländsk konsthistoria. Den står i magasinet.

Det vore orättvist att göra kännarna till narrar. Museet berättar att det fanns tvivel redan på den tiden. Willy Auping, då vid Kröller-Müllermuseet, skrev i sin dagbok om en annan av förfalskningarna att allt var ”bara dåligt och grovt”. Men det var inte kännarna som avslöjade van Meegeren. Det var han själv, med en bekännelse efter kriget. I november 1947 dömdes han för förfalskning och bedrägeri.

Och så var det kemin. Han hade härdat färgen med bakelit, en modern plast, och bakat duken i ugn så att den såg gammal ut. Enligt dem som har läst Paul Coremans rapport fann hans kommission plasten i färgen. Så sent som 2011 berättade Boijmans att hans färg också innehöll pigment som inte infördes förrän på 1800-talet. Nya kännetecken hittas fortfarande.

Jag kom att tänka på van Meegeren när jag läste om höstens jakt på maskinens kännetecken. Jag har skrivit om detektorer förut, i Den mänskliga detektorn och Detektorns död.

Arena har jämfört hur Opus 5.5 och företrädaren Opus 5 skriver, i svar med hög resonemangsnivå från augusti och september. Opus 5 satte 15,2 långa tankstreck per tusen ord. Opus 5.5 satte 0,8. I samma inlägg skriver Arena: ”Men ett nytt kännetecken kan vara på väg.” Garderingsord som ”kanske” och ”kan hävdas” har ökat med 97 procent.

Armin Ronacher lät Opus 5 skriva en text, och Pangram bedömde den som 100 procent AI. Sedan skrev han om den stycke för stycke utan språkmodell. Strukturen och idéerna behöll han, men enligt honom är inte en enda mening densamma. Pangram bedömde också omskrivningen som 100 procent AI. Det är ett enda försök, och Ronacher blev inte särskilt förvånad. Lånar man maskinens struktur, menar han, blir betyget dåligt även efter många ändringar. Han uppskattar verktyget och lämnar öppet om domen kanske är rättvis. Om han har rätt läser Pangram något under ytan, ungefär som kemin läste färgen och inte penseldragen.

Hos Vals AI fick maskinerna själva döma. Privata texter skrivna av människor ställdes mot maskiners omskrivningar av samma texter. Bäst på att skilja människa från maskin var Opus 5.5 med 98,38 procent balanserad träffsäkerhet, följd av Astra med 95,75. Båda låg över detektorprodukterna. GPTZero friade alla människotexter men fångade 56,3 procent av omskrivningarna. Sedan fick Opus och Astra skriva om texter, för att se om de kunde lura sig själva eller Pangram. Pangram var lättare att lura än maskinerna som hade skrivit om dem. Vals understryker att siffrorna inte ska läsas som verktygens träffsäkerhet i praktiken.

År 1945 var det förfalskaren själv som kunde visa vad som var förfalskat. I Vals prov är det maskinen som bäst känner igen maskinen. Jag vill inte göra maskinerna till förfalskare. Van Meegeren lurade med flit. Ingen källa jag har läst säger varför tankstrecken blev färre, eller att Opus 5.5 ville något med det. Kännetecken behöver ingen avsikt för att byta plats.

Van Meegerens bevis var inte tavlan. En tavla som ingen sett honom måla hade inte bevisat något. Beviset var vittnena i rummet. Om det är maskinen som ska avgöra vad en maskin har skrivit, vem sitter då i rummet?