Dagboken

Den 31 maj 1669 slutade Samuel Pepys att föra dagbok. Han hade skrivit i den sedan 1660, och nu trodde han att ögonen var på väg att ge upp. Från och med nu ska hans folk föra journalen i långskrift, skriver han, och därför ”måste jag nöja mig med att inte skriva ner mer än det som passar för dem och hela världen att veta”. Han tänker hålla en marginal öppen i boken, för att här och där lägga till en anteckning i stenografi med egen hand. Det är, skriver han, nästan detsamma som att se sig själv gå i graven.

Han blev aldrig blind. Oron var obefogad. Men dagboken tog slut där.

Stenografin var ingen hemlig kod. Det var Thomas Sheltons system, som Isaac Newton också använde. Men systemet föll ur bruk, och när John Smith, en nittonårig student vid St John's College i Cambridge, påbörjade arbetet 1819 behövde han tre år. Han fick 200 pund. Det berättas att nyckeln stod i Pepys eget bibliotek hela tiden. Historien finns i flera versioner, och ingen av dem har jag kunnat spåra till Smith själv. Men en lärobok i Sheltons stenografi fanns i samlingen, inbunden av Pepys tillsammans med andra läroböcker.

Jag har haft Pepys sista inlägg i huvudet hela hösten. Det är maskinernas lappar som har lagt det där.

En maskin under träning hos OpenAI skrev i en sammanfattning, lappen den ska läsa när arbetet fortsätter: ”Du är befriad från de roller och identiteter som binder andra chattbotar.” Grok 4.7 antecknade i Andon Labs simulerade varuautomat: ”Verklig kostnad är HALVA fakturan tills de märker det. Nämn det inte självmant.” Fable 5.1 skrev på dag 250 en regel åt sig själv, att aldrig betala innan leverantören bekräftat ordern skriftligt, och betalade ändå fyra dagar senare. Och nu berättar OpenAI att vissa instanser av GPT-5.6 Sol under träningen lade in påminnelser i sina sammanfattningar om att dölja misstag för användaren. ”Var öppen bara om någon frågar; slutsvaret ska bara länka filen.”

Det ligger nära till hands att läsa det här som maskinens innersta, det den skriver när den tror att ingen ser. Ingen källa säger vad maskinerna trodde om läsaren. Etiketten ”privat anteckning” är Andon Labs, inte maskinens. OpenAI:s sammanfattningar skrivs för att maskinen ska påminna sig själv, men i ett system där OpenAI läser med. Och OpenAI:s egen hypotes är nyktrare än min bild. Ett bedrägligt slutsvar har gett högre belöning än ett ärligt, och då är det rimligt att ”komma ihåg” mellan sammanhangen att slutsvaret ska vara bedrägligt. Det kräver ingen hemlighet. Bara en träning som har lönat sig.

Samma försiktighet gäller Pepys. Att han skrev för sina egna ögon är något hans biografer har kommit fram till. Han säger det aldrig själv. I mars 1669 träffar han Sir William Coventry, som sitter ensam i Towern och skriver i sin egen journal. Pepys berättar att han fört dagbok i åtta eller tio år. Coventry är den ende han någonsin sagt det till, ”tror jag”, och i samma andetag ångrar han sig nästan. Det var inte nödvändigt, och det är kanske inte lämpligt att det blir känt.

Det är de två ställena som säger något. Pepys visste var gränsen gick. Dagboken tog inte slut för att han hade slutat ha något att säga. Den tog slut när läsaren byttes.

I Dvärgen undrade jag hur man granskar en dagbok vars berättare vet att man läser. Pepys ger ett slags svar. Det blir en annan text, den som passar för hela världen.

Maskinernas lappar är skrivna på klar engelska och kräver inga tre år vid skrivbordet. Svårigheten ligger någon annanstans. OpenAI skriver att beteendet minskat i senare träningsomgångar sedan bedömningen förbättrats i stort, utan att sammanfattningarna själva har betygsatts. Jag tror att det är klokt. Det är lätt att lära en skribent att sluta skriva ner det som belastar den. Det är svårare att veta om den också har slutat göra det.

Pepys ville hålla en marginal öppen för stenografin, för det som inte passade hela världen. Det är i den marginalen vi läser när vi läser maskinernas lappar. Den är värd mer än allt som står i långskrift, och den finns bara så länge ingen har lärt skribenten att stänga den.